Eftertexter till fallet ni nyss löst!

Grattis detektiver för att ni löste ”Fallet med de försvunna barnen”! Här kan du läsa mer om spelet och de riktiga fallen bakom vad vi kallar ”Sveriges största cold case”.

Elis och Olivia Andersson var ett par som flyttade runt i Sverige men också till Norge och Danmark. Överallt blev de förbjudna att ta emot fosterbarn, du kan läsa mer om dem i vår artikel: Änglamakerskorna i Malmö – detta fall är det Hagbard Isberg som avslöjar.

Ett annat omtalat fallet spelet bygger på är det med barnmorskan Maria Sofia Persson. I utredningen kring hennes verksamhet omfattades över 70 spädbarn. Hennes man jobbade på kreosotinfabriken och misstänktes ha bränt upp avlidna spädbarn i ugnen. Det fanns omfattande berättelser och vittnesmål om barnmorska Perssons vanvård. Trots det döms hon inte för mord utan endast för att ha tagit emot pengar för barn som redan avlidit.

Hennes man döms inte eftersom han hastigt avled efter häktningen. Fallet börjar nystas upp 1912.

Detta fall torde vara ”Sveriges största cold case” eftersom det rör åtminstone 70 barn. Eftersom både barnens kropp och dokumentation i många fall saknades betydde det att det inget bevis fanns på att barnen överhuvudtaget existerat. Men de många samstämmiga berättelserna vittnar om många bekymrade mödrar och saknade barn.

Som en reaktion på de fasansfulla händelserna försöker staten reglera ”fosterbarnsindustrin”. 1917 lagstadgas att utomäktenskaplig barn ska ha en barnvårdsman. Det är en person som ska stå på barnets sida och ser till att föräldrarna (främst fäderna) betalar för barnet. Från och med 1917 försvinner också möjligheten att föda anonymt.

Nu växer de privata förlossningshemmen fram – där kan en gravid kvinna inackordera sig och via intrikata system få sitt barn bortadopterat. Trots att barn inte får adopteras bort mot pengar (barnhandel är uttryckligen förbjuden) så uppfinns många snillrika system för att komma undan reglerna.

Under sina inspektioner runt om i Sverige ser Hagbard Isberg ett system som inte fungerar. Såväl föreståndarna som barnavårdsmännen profiterar på barnen. Staten, fädrarna och kommunerna gör allt för att undkomma ansvar för barnen. Man vill inte att de ska belasta kommunens ekonomi när barnen tas omhand av den lokala fattigvården. Därför ser många myndigheter mellan fingrarna kring det som förekommer på förlossningshemmen.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *